Några oreflekterade inre och yttre sanningar om en resa,
Till
Scotland – Islay!

Av
Owe Åbrandt

Ja jösses ja, detta med whiskey – är gott. Det är inga svårigheter, att hälla i sig denna vätska som kallas singelmalt whiskey. Nåja, nu svor jag nog i whiskeykyrkan, sippa kanske, smaka, möjligen, uppleva någonting, stort? Jag vet inte vad, men förhoppningsvis kan jag lära mig någonting om detta, flytande väsen, som kallas whiskey.

Jag kan tacka min lyckliga stjärna att mina goda kamrater är så mycket mer kunniga i ämnet. Jag tänker tanken, Owe ge dig hän och det gjorde jag. Resultatet låter vänta på sig. Ack ja, här gäller det att ta små whiskeysteg i konsten att just förstå mig själv i förhållande till whiskeyn. Inte nog med att jag känner mig förvirrad att förstå vad jag skall tycka om en whiskysort – jag skall också hålla reda på all myriader av olika sorters whiskey, i namn, var det är tillverkade, vilken landsända, högt och lågt och vad för sort av korn och tillverkningsproceduren i tid också samt för att ytterligare försvåra det för mig vilket år!

Vad skulle kunna hjälpa upp min novis – jo, åka till ort och ställe. Det blev Scotland – på ön Islay. Nu är det inte så, att jag tog pick och pack, och på eget bevåg och flög över Nordsjön, far from it! Tänk er, jag är nämligen medlem i en whiskyklubb, jojo det är jag, ingen framstående medlem, ännu, men ändå. Klubben har begåvats med ett namn Malthe det säger allt! Vi beslöt oss för att förkovra Maltharna i ämnet och Scotland och ön Islay blev destinationen. Jag bör också berätta att vi är tre klaner. I demokratins namn är det ingen rangordning, Näshultarna, Mariefredsgänget och singelmalt i Åkerstycke bruk.
Efter mångahanda beslut, sifferexercis, kollationeringar mellan klanerna stadfästes äventyret i laga ordning.
Med på resan var dessa eminenta äldre herrar;
Janne Lindström, Janne Göransson, Tom Christensen, Owe Åbrandt,
Patrik Kumlin, Claes Boman, Mikael Lander, Ulf Larsson.

Denna resa tar sin början den 20 maj i nådens år 2005

Så var det dags att pallra sig iväg till Claes med pick och pack för att där också möta upp Janne L. De bor grannar, i hus. Claes hustru Vera ställde sig själv till förfogande som chaufför. Skafta airport var destinationen och Ryan air transportmedlet.
En stilla undran medan naturen for förbi – hur kommer denna resa att gestalta sig? Whisky i långa banor – nu måste jag bli seriös av bara attan.
Väl i ankomsthallen spred vi ut oss. En del förskansade sig vid vattenhålet. Man kan ju bli törstig av att resa! Min person tänkte tanken, räcker sedlarna som brände i plånboken eller skall jag vittja bankomaten? Det är aldrig fel med mer pengar! Pundet matades ut, vilken härlig känsla, girig tanke. För allan del jag är ju inte mer än människa tänkte jag i ett försök att förtränga behovet. Sterling, heter det ju, pundet. Hur det kommer sig hade vi några samtal om. Så vitt jag vet kom vi aldrig fram till någon uttömmande tolkning av ordet, sterling. Det finns de som har det värre, tänkte jag och lade ämnet åt sidan. Som sig bör tog Il Patrone (ordförande ) Janne Göransson till orda och sade nog något väl genomtänkt i stundens ingivelse.
I terrorns tecken genomlevde vi visitation och pappirkoll, det var bra för man kan ju aldrig veta, liksom. . .

Väl inne i avresehallen vidtog förfriskningar, igen och allmänt surr. Flygpersonalen påkallade vår uppmärksamhet. Raskt intog vi planet, litet var det, kanske hade krympt under himmelens sol och twätt. Nåja, med min lilla lekamen satt jag bekvämt, värre var det med några andra, hahha! Den gode Boman trillade lite whisky i några koppar, gott – vilken årgång var detta – Boman? Så var det detta med tid, det skall ju vara ingenting, sade något snille men det är det. Samvetsgran som min person är, ställde jag om klockan, jag vill ju hänga med, i tiden! Fly me to the moon – tänke jag när planet hissade sig upp i skyn. Nu skall vi inte så långt, bara över pölen – Nordsjön och besegra tyngdlagarna för ner skall vi och då skall vi befinna oss i Prestwick, internationella flygplats, Glasgow är orten. Eftersom vi är äldre herrar i våra bästa år tog vi friheten att fnittra lite medan planet ilade fram ovanför de vita molnen. Brittan here we come!

Så äntrade vi Bettans imperium om än i utkanten, vid kusten, i en provinsiell del av landet, utanför Glasgow. Nu var det så, att Prestwick var bara en hållplats för oss. Nu på natten hade vi att ta oss till Great Glasgow, medels taxi för att där invänta ”Morning has broken” fast inte än. Väl i staden så började det regna och vi hastade till ett matställe för vi var hungriga. Det fick bli hamburgare och det fort. Stället ville stänga, det var ju nighttime. Vi tuggade i oss fastfood`et emedan regnet strilade ner, på oss! Eftersom natten var ung och något hotell inte var bokat tog vi oss till Glasgow airport, vi skulle nämligen vidare, till kobben Islay! Själva natten tog oss till morgonen och det blev liv och rörelse runt om oss.

Airport hade vaknat och nu blev det tillgång till att inmundiga något gott, coffè, sandwich eller något starkare, för att väcka kroppen. Snart nog var det dags att ramla fram till nästa plan för att ta oss till ön Islay. Nämen vad är detta – en cigarr – nästan i alla fall. Det såg ut så, ett propellerplan hahah, har tiden stått stilla, detta plan hade också skrymt? Nåja vad hade vi för val, inget. Det var bara att styra nosen in i planet. Det var en vacker resa som tog en halv timme. Under en stund cirklade planet runt ön för att hitta till infarten, landningsbanan. Den gode Mikael hade telefonerat och förbeställt Fiona`s taxi men den kom inte – humtidumti – undrar vad det handlade om, igentligen!? Emellertid är vi ett glatt gubbgäng som ser positivt på tillvaron så vi äntrade, vad det en buss eller taxi!? I alla händelser steg vi av på huvudgatan i Bowmore, Shore street.

En nice gentleman och hans hustru mötte oss och berättade var vi skulle inkvartera oss. Han ägde detta hotell som ägde namnet Douglas Holiday in Flats. Vi hade i förväg delat upp oss, sär såg det ut;
Janne Lindström, Mikael Lander, Owe Åbrandt samt Janne Göransson kamperade ihop i en nice flat, två våningar plus fullt utrustat kök, tv och video in livingroom.
Tom Christensen, Claes Boman, Patrik Kumlin, Ulf Larsson hade sin egen våning, dock enplans, fniss!
Eftersom vi nu har bestigit Drottningens imperium är det kutym att tala om vädret och det skall jag göra, i korta ordalag. Just denna dag och timma föll regnet av och till mest av om jag minns rätt. Vi exikverade in bagaget i respektive rum och begav oss ut för att inmundiga något gott, food kanske och låta dryckjomet göra sitt, ahha så härligt. Sedan var det Skalman som gällde – jag Owe, erövrade det epitetet under resan gång, undrar varför?
På ankomstkvällen, nu var det lördag alltså den 21 maj, skulle Anders Jonasson bördig från Östersund berätta ett och annat om ” The History and mystery of Scotch Whisky.

Anders hade tagit med sig ett antal olika sorters singelmalt whiskey och en faslig massa glas. Nu skulle vi sättas på prov av det kunskaper som vi förvärvat hemmavid. Så skönt, att Anders tog loven av prestationskraven med orden; det finns inga absoluta sanningar i och hur denna ädla dryck skall smaka. Allt beror på en själv, hur man upplever drycken. Dock finns det vissa sanningar, tillverkningsprocessen, hur gammal den är, var den är tillverkad, högt eller långt, färg, var det nog mer? Denna Ander skulle guida oss genom några dagar och valla oss igenom ett antal Distillery. Han kunde mycket han. Inte bara om whisky utan om öns historia, kultur och var bra pubar och restauranger befann sig, inom räckhåll. Dessutom var han en trevlig prick att umgås med!

Allt nog, åter till Anders whiskylektion. Hans elever satt andäktig och lyssnade med skärpa och okontrollerad häpnad över att detta med whisky, är en ren vetenskap som skall tas seriöst och på största allvar. Fast jag kunde inte vara helt seriös efter några smuttar på det goda. Ett antal sippar senare på olika sorter blev jag dåsig och hungern tillstötte. När undervisningen var över begav vi oss till närmaste utskänknings etablissemang, mat och öl flödade. En och annan whisky gick också ner kan jag tro.
Kampen mot sömnen vidtog och den vann – jag är ju inte mer än människa, är jag. Eftersom jag har karaktär, uppsökte jag sängen och somnade bums med smak av whisky i gomen, gott. De övriga spatserade vidare till mer dryckjom och hade det trevligt.

Jag steg upp som en nyvaken tupp dagen efter and the sun shine och vi skrev söndagen den 22 maj anno 2005.
Ut och fixa frukost till kamraterna som drönade i sina sängar ack ja! Jag begav mig till den lokala bakery runt hörnet av flaten. Nygräddat sprött bröd är en lisa för själen och magen och övrigt välbefinnande. Il patrone Göransson tyckte detta med bränt fläsk var synnerligen gott, jag undrar jag!?
Övriga kamrater härmade den kontinentala varianten.
Vi intog den lokala puben för att invänta 14-slaget då Anders skulle dyka upp för att ta oss till Port Ellen, där han för övrigt bor med sin familj under ett antal månader under året. Här besökte vi Ardbeg distillery.

Vi befann oss alltså i Bowmore. En provinsiell liten by som inte har så mycket att erbjuda i form av shoping eller annat lustfyllt om man inte inräknar pub en, det gjorde vi. Bowmore kan stoltsera med en storgata, Main street ett par pubar och några restauranger, elektronikaffär med lite cd-skivor. Lokalt slakteri, Family Butcher som ägs av Billy Mcfarlane som förser orten med gott kött och annat smått och gott.

Naturligtvis har de en butik där whisky såldes, självklart, The Islay Whisky shop. Visserligen kunde man köpa whisky i mataffärer också men sortimentet kanske inte är så stort där. Öns befolkning beskyddas av ortens vita kyrka som befinner sig på byns högsta punkt, herren ser dem. Bowmore är också begåvad med ett badhus som ligger nästgårds till Bowmore bryggeri.

Nu haver klockan tickat till 14´00 och Anders står på main street med sin buss. Nu skall vi till Port Ellen. På vägen stannade vi för att se på torv som är en del i tillverkningen av whiskyn. Måste ha varit mycket jobb med att ta upp denna torv, för hand och spade, hette nog inte så, spade? Ardberg och Laphroaig besökte vi. Vi fick en omgång historia samt hur de tillverkade whiskyn. Detta med språket, dialekten var svårt. Jag förstod inte ett dugg. I svåra stunder undrade jag i mitt stilla sinne – är detta engelska? Men det skall ju vara det. Jag kopplade på all min engelska förståelse men misslyckade kapitalt. Vi han även med att besöka en gammal kyrklig ruin. Jag hittade en grav där döden inträffade 1226, det var ett tag sedan om man säger så.
Vi fick en högst privat visning av processen samt att vi fick besöka lagringshallen, också sällsynt tänkte vi samt smaka en 30 årig whisky, inte illa.

Så var det dags att guppa tillbaka till Bowmore för att intaga mat och drycker av olika kalibrar. Taj Mahal valde vi. Här uppstod det språkförbistring av sällan skådat mått. Mat kom in i långa banor och dryck. Men to men talk, You know ,skoj och glam och därefter tätnade dimman ibland några. Pundtrassel hur mycket skulle betalas, av vilka, visan kan bli lång . . . Den kreative Janne Lindström blev vred och tog saken i egna händer och redde ut trasselt Väl ute begav vi oss in, till hjärntrustens eminenta våning.
Det ädla rinnande guldet åkte fram och raskt inleddes men to men talk igen om whiskyns sedvärdheter i allmänhet och dess egenskaper i synnerhet.
Eftersom jag har en inre klocka som säger åt mig, gå och lägg dig nu och då gör jag det och i detta fall var klockan 21´30 lokal tid,nattsvart, jag sov.

Nu var det måndag morgon och herr ordförande stormade ner för trappan i tysk anda vi övriga tystnade. Kanske skulle han säga något!?
I dag skall Anders ta oss till distillery Bunnahabhain och Cao Ila. Historien upprepar sig i så motto att själva tillverkningsprocessen är den samma, nu svär jag väl i whiskykyrkan igen?
Här möts dåtid och nutid. Vi var på ett gods som renoverats i stilfull anda. Prunkande omgivning och trevlig att promenera bort den lätta dimma som jag förskaffat mig. Tom ilade fram likt en postiljon, många vykort blev det under veckan. Eftermiddag och kväll kom och vi tillbringade tiden på den lokala puben, Duffies Pub, som vi i lönndom blev vårt stamlokus. Denna natt tillbringade Mikael på soffan i vardagsrummet. Det vet jag för jag vaknade klockan 03´15 och såg det, jojo, så kan det gå.
Tisdag 24 maj. I arla morgonstund begav jag mig till det lokala bageriet. Som ligger på The Square street, för åter igen inhandla färskt bröd. Mycket pålägg, kaffe och mjölk samt te, ost och under en morgon korv, ägg gick åt under våra dagar på ön Islay.
Nu styrde vi våra whiskynäsor mot Port Ellen. Vi skall luncha på Old Kiln Cafe. Solen hade sin gång, den lös alltså, på oss emedan vi åt vår måltid medels lokalt öl, Islay Ales, Black Rock Ale var det nog. Snart nog begav vi oss till Lagavulin för att åter igen gnugga geniknölarna i konsten att tillverka whisky. Att vi sedan inte förstod vad som sades började vi vänja oss vid. Ägarna hade förbarmat sig över turisternas mindre vetande om den lokala dialektens eminenta särart. De hande nämligen satt upp stora skyltar som berättade i korta ordalag om hur hela processen fungerade till slutlig förvaring i butäljer, på olika språk dessutom, bra gjort!

Vi fick bevittna Göransson skärrad han hade nämligen förlagt sin kamera. En intensiv jakt för att återfinna klenoden genomfördes. Det slutade lyckligt trots allt. En del shopade butäljer, öl och whisky kan jag tro. På vägen tillbaka till Port Ellen stannade vi för att nu skulle Anders förevisa oss i whiskyprovningens ädla konst. Solen sken och vi började. Då dök det upp två kommunalarbetare, som arbetade, det gjorde inte vi, om inte whiskyprovning räknas som arbete. Vi bjöd in dem för att delta i vår excess! Vi hade tisslat och tasslat om hur vi skulle ge feed back till Anders för hans eminenta förevisning av ön och om whiskyns komplicerade värd och universum. Vi beslöt att ge Anders en middag. Mikael tog på sig att bestämma mat och dryck och det gjorde han med bravur. Mikael var the King in the kitchen. En utsökt middag coming up, god pasta med stora räkor och gott vin landade på bordet ute på vår uteplats. Solen sken och vi blev glada i hatten. Vi sade några väl valda stycken hur vi hade upplevt tiden med honom. Det var en härlig avslutning på denna dag! Naturligtvis hade Anders åter igen tagit med sig någonting att prova våra gomar med. Vad jag minns hette det Mesk ( Wash back ) det smakade, underligt. Vi avslutade kvällen med att besöka en lokal pub, vad annars.

Nu äntrar vi onsdagen den 25 maj och vädergudarna hade vänt mänskligheten ryggen. Regnet forsade ner från himlavalvet. Mörkgråa moln svepte fram och åter över våra huvuden. Ute på fjärden snubblade vågorna fram och gässen var större än vanligt Just denna dag hade Mikael, Tom och Ulf bestämt sig för att bestiga Juraberget – hahahah, gör det tänkte jag, emedan ett glatt leende drog fram över min mun fast det såg det ej. De bägge Jannarna och farbror Claes bestämde sig för att ta en bastustund. Själv var jag glad att få lägga mig att läsa en bok som jag köpte i en shopp på samma streeta som bageriet låg. Den är skriven av en Scotish lad Douglas Lindsay, ” Barney Thomson & The Face of Death ” hette boken. För övrigt var den signerad av författaren, skojigt.
Shower, regn alltså, var denna dag legio. Men vi beslöt, Jannarna, Claes, Patrik och jag själv att ta den lokala bussen till Bruichladdich på andra sidan ön. Den lokala bussen var en gul en och såg ut att vara övervintrat ekipage från 1950-talet. Nåja den rullade fram i alla fall on a bumping road! Efter en halv annan timme bromsade bussen in mitt för distillery`s huvudingång. Med språngmarch intog vi huset. Ordförande ville bli guidad igen men mötte hårt motstånd från oss andra, hungern och törsten hade gjort sig påmind. Efter några ordväxlingar äntrade vi gatan igen och regnet, is still falling down. Till vår häpnad gick det ingen buss tillbaka för än sent på eftermiddagen. Vi frågade en lokal ortsbo var närmaste restaurang låg. 2´5 kilometer åt det hållet blev svaret. Jag försökte fästa blicken åt de håll han pekade. En oändlig väg böljade fram och det syntes ingen liten by. Havet piskade mot stranden och på vår lekamen, suck. Janne Lindström, en hårdbarkad norrlänning van vid kyla, snö och regn tyckte detta var väl ingen match så han började gå mot evigheten som jag tänkte att det var, i regn. Gubben Claes ville inte vara sämre. Han tog upp hastighetskampen med Janne. Patrik och jag flanerade fram i maklig takt on a endless road. Patrik stärkte sig med några supar från sin fickplunta. I regndiset kunde jag äntligen sikta beboliga trakter. Vi befinner nu oss i en liten lokal restaurang. Vad byn hette är i skrivandet stund inte känt, av mig. God mat beställdes därtill god öl. Noga som jag är tog jag reda på när nästa buss hade för avsikt att transportera oss hem till Bowmore.
Kvällen makade sig fram i lugnets tecken. En tur till puben för att stärka våra kroppar. Hemlagad food och fotbollstittande mellan Liverpool och Milan. Resultat 4-3 till Beatles staden på straffar. Evenemanget var i Turkiet. Detta rörde upp en stor yra av sällan skådat format i hemstaden Liverpool och i Turkiet.

Så kunde vi skriva torsdagen den 26 maj And the sun will shine på oss denna dag!
Här är det någon som självsvåldig klottrat ner otydliga och obestämda heroglyfer i min skrivbok. Jag skall försöka nedteckna vad som står skrivet.

”- Micke, Uffe & Tom ( Bröderna fåglum ) tog sig en 8 km cykeltur runt ön. Jannarna, Patrik & Boman tog bussen till Port Ellen, gör sedan 6 km strandpromenad till Ardbeg – otydligt språk – en god lunch med många nya ansikten det märks att whiskyveckan närmar sig. Ardbegs lilla hud strosar fortfarande omkring bland bilarna och märkte upp den i en skön gul färg Själv softade jag och . . . _ ”

Jag själv gladde mig åt att solen åter visade sitt rätta ansikte. Läste en bok satte sedan av till närmaste tidningsaffär för att inhandla lokala nyhetstidningar. Pubbesök på eftermiddagen, stillsamt samtal med pubägaren som för övrigt fick några svenska sedlar till sin samling.
Vin till maten och vi var hos de andra, ni vet i deras one flat epartment mer vin. Väl hemma hos oss gjorde jag en god och stark köttstek mera vin, rött. Nice kväll i lugnets täcken. Natten kom och jag med den.

Fredagen var den sista hela dagen här på ön Islay. Eftersom vi skulle ta bussen till Islay Airport ganska tidigt på lördag morgon bestämde vi oss för att städa upp flaten så att vi kunde traska iväg i lugn takt på lördag morgon.
Morgonen övergick till dag och eftermiddagen kom . Pubbesök och sedvanligt men to men talk. Kvällen randades – nattsvart, jag sov.

Jahaja, nu var det lördag. Mikael uppsökte hyresvärden och betalade hyra för en veckas vistelse. Bussen intogs och nu var vi på väg till flygplatsen. Jag var konstigt nog lite pömsig, jag gjorde en mickrosömnvariant. Naturligtvis avbildades jag av gubben Boman under min vackra sömn hahaha! Resten av hemresan var som man säger – en transportsträcka . . .

Detta var för mig en mycket skojig och lustfylld resa. Åtta olika personligheter gaddar sig samman och bestämmer sig för att göra en resa . . . .

Claes Boman en piprökande äldre herre med smak på det goda whiskylivet.

Janne Lindström den energiske promeneraren bördig från de norrländska skogarna.

Tom Christensen den stilla ”Cissy ” humoristen som sade saker på ett för mig roligt vis!

Janne Göransson ordföranden som på ett okuvligt vis ville lära sig allt och sedan påtala det på bräkande skånska till oss andra, härligt!

Mikael fotografen och den aldrig stillasittande ordningsmannen med kameran i högsta hugg förevigade sällskapet med proffsig perfekthet.

Patrik Kumlin easy come easy go varför förta sig i själva levande livet!

Ulf Larsson mannen med det lilla kroppsspråket, lugnet själv!

Owe Åbrandt novisen i the whisky world, gott smakar det men att definiera det . .

STORT, WARMT TACK TILL ER ALLA FÖR EN OFÖRGLÖMLIG RESA!

Owe Åbrandt
i medio av augusti
2005